Och det gör ont
Jag försöker glömma och gå vidare.
Jag försöker lämna det bakom mig och komma över det.
Men ibland, när jag får för mycket tid ensam, då kan det komma tillbaka. Och då har jag varken glömt eller kommit över det. Att en vän jag trodde jag kunde lita på plötsligt vände mig ryggen, bara för att vända sig om igen, spotta mig i ansiktet och sedan låtsas som ingenting. Som om jag inte längre fanns.
Ett clean break, utan inlindade ord, skulle det kännas bättre? Nej, det kändes inte det minsta mycket bättre för jag fattade ingenting. Jag minns vad som hände, men jag vet fortfarande inte vad som hände. Jag förstod ingenting och har inte blivit mycket klokare med åren som gått.
När ett kärlekspar går skilda vägar förväntas båda parter komma över varandra efter ett tag. När en vänskap bryts upp borde man ju göra detsamma. Komma över varandra. De flesta tror att det skulle vara enklare, men en vän kan ju vara precis lika viktig som en kärlek. En vän kan skänka lika mycket trygghet, värme och kärlek som en älskare. När en vän försvinner ur ens liv är det som om en del av en själv lämnar kroppen. Det gör ont och man måste hitta något som kan ersätta dess plats. I brist på något att fylla tomrummet med får man sysselsätta sig med annat, så man slipper tänka på den pusselbit som försvunnit. Man inbillar sig att om man bara fyller sin tid med tillräckligt mycket arbete, människor och alkohol så ska såret läka ihop av sig självt.
Det gör det inte. När man väl bara ger sig själv tid att känna efter, ordentligt, då finns hålet kvar. Det ekar inte lika tomt där längre men i de ensammare stunderna då känns det fortfarande. Och det gör ont, det svider och hugger och vill inte ge efter för varken huvudvärkstabletter eller värmekuddar. Ändå förväntas jag vara läkt och inte längre känna av det svek som gjort och fortfarande kan göra så ont. För jag har ju en pojkvän, vänner och en familj som älskar mig. Jag ska ju inte känna sorg för den man som lämnade mig, för den enda som ska betyda något, min pojkvän, han finns ju kvar. Plötsligt ska jag skämmas för att jag sörjer min vän, det gör mig till en sämre flickvän. Att alla de som någon gång betytt något för mig alla är små oersättliga delar i mosaiken som bygger upp mig själv, det förstår de inte. Kanske har de aldrig blivit lämnade, kanske vågar de bara aldrig känna efter, ordentligt.
Hur många gånger jag än trott att jag kommit över det där, så kommer det alltid tillbaka. Jag tror aldrig jag kommer glömma, men jag hoppas att jag kan gå vidare, lämna det bakom mig och komma över det. En dag.
Jag har inte kommit över honom.
Jag försöker lämna det bakom mig och komma över det.
Men ibland, när jag får för mycket tid ensam, då kan det komma tillbaka. Och då har jag varken glömt eller kommit över det. Att en vän jag trodde jag kunde lita på plötsligt vände mig ryggen, bara för att vända sig om igen, spotta mig i ansiktet och sedan låtsas som ingenting. Som om jag inte längre fanns.
Ett clean break, utan inlindade ord, skulle det kännas bättre? Nej, det kändes inte det minsta mycket bättre för jag fattade ingenting. Jag minns vad som hände, men jag vet fortfarande inte vad som hände. Jag förstod ingenting och har inte blivit mycket klokare med åren som gått.
När ett kärlekspar går skilda vägar förväntas båda parter komma över varandra efter ett tag. När en vänskap bryts upp borde man ju göra detsamma. Komma över varandra. De flesta tror att det skulle vara enklare, men en vän kan ju vara precis lika viktig som en kärlek. En vän kan skänka lika mycket trygghet, värme och kärlek som en älskare. När en vän försvinner ur ens liv är det som om en del av en själv lämnar kroppen. Det gör ont och man måste hitta något som kan ersätta dess plats. I brist på något att fylla tomrummet med får man sysselsätta sig med annat, så man slipper tänka på den pusselbit som försvunnit. Man inbillar sig att om man bara fyller sin tid med tillräckligt mycket arbete, människor och alkohol så ska såret läka ihop av sig självt.
Det gör det inte. När man väl bara ger sig själv tid att känna efter, ordentligt, då finns hålet kvar. Det ekar inte lika tomt där längre men i de ensammare stunderna då känns det fortfarande. Och det gör ont, det svider och hugger och vill inte ge efter för varken huvudvärkstabletter eller värmekuddar. Ändå förväntas jag vara läkt och inte längre känna av det svek som gjort och fortfarande kan göra så ont. För jag har ju en pojkvän, vänner och en familj som älskar mig. Jag ska ju inte känna sorg för den man som lämnade mig, för den enda som ska betyda något, min pojkvän, han finns ju kvar. Plötsligt ska jag skämmas för att jag sörjer min vän, det gör mig till en sämre flickvän. Att alla de som någon gång betytt något för mig alla är små oersättliga delar i mosaiken som bygger upp mig själv, det förstår de inte. Kanske har de aldrig blivit lämnade, kanske vågar de bara aldrig känna efter, ordentligt.
Hur många gånger jag än trott att jag kommit över det där, så kommer det alltid tillbaka. Jag tror aldrig jag kommer glömma, men jag hoppas att jag kan gå vidare, lämna det bakom mig och komma över det. En dag.
Jag har inte kommit över honom.
Kommentarer
Trackback
