CA88times12

Lite seg uppdatering här alltså. Sorry.

Min kompis Jessica äter sedan en tid tillbaka inte socker. Har funderat på om jag kanske borde göra detsamma. Idag inne på Ikea höll jag på att få spader när jag inte fick mitt kaffe o min kanelbulle. Efter intag av ovanstående var jag snäll som ett lamm. Känns som att det kanske vore nåt o prova, det där med att leva utan socker.

Nu har jag blivit grillad och jodå, jag står inför en gedigen komplettering. Jag fick inte riktigt den kritik jag var beredd på, men nu är det bara att tuta och köra. Jag har en vecka på mig.

Jag vill inte göra musik för att bli älskad. Jag vill inte göra musik som alla älskar. Jag vill inte göra musik som de som älskar musik hatar.

Jag lämnades på dagis ungefär vid åtta på morgonen och kan egentligen bara minnas att jag klagade en gång. Jag hämtades upp vid halv sex, ibland senare. Jag och syrran var alltid bland de sista kvar på dagis. Ofta satt jag och syrran i Rogers knä när mamma eller pappa hämtade oss och lyssnade på när han läste sagor för oss. Roger var bäst på att läsa sagor, han var bäst på att rita också. På något vis var det mysigt att vara kvar bland de sista på dagis. Plötsligt var man bara några få barn som liksom fick dagisfröken för sig själv.

Vill inte vara den som är den, men ärligt talat.
Oscarsgalan med Filip och Fredrik; Två manliga programledare med två manliga inbjudna gäster (en skådespelare och en regissör) sitter och diskuterar de två på förhandstippade möjliga vinnarna av bästa film-priset; the socialnetwork och Kings speach. Båda dessa filmer innehåller till stor del män i de större rollerna.
Hörde jag pittstim?

Tänk om alla vore lika modiga som denna äldre dam!

Som blodgivare går jag ibland in på geblod.nu för att kolla om det kommit några nya uppgifter och idag upptäckte jag att det råder ordentlig brist på blodgruppen B+ i Stockholm.

Under en facebookchatt med en klasskamrat slog det mig att världen är befolkad av två sorters människor, de med stenkoll och de med noll koll. Min klasskamrat F hör till den senare kategorin. Efter fem minuters diskussion säger jag "jaja, vi kan snacka mer om det imorrn" vilket besvaras av "Har vi lektion imorrn". Jag satt bara tyst och skrattade ljudlöst, för jag visste inte vad jag ananars skulle göra. "Ja, vi har projektmöte med Zirk" svarar jag. Hela vår tidigare konversation hade rört projektarbetet som börjar nu. Herrejesenes. Vad ska man ta sig till med folk?

Jag målar tånaglarna, för det är roligare att göra yoga med fina tår.

I det så väldigt liberala Sverige finns trots allt många trångsinta människor. Jag talar inte om människor som hatar bögar och flator utan de som bara inte vill se dem. De här människorna, de är en glömd del av problemet av acceptans av Hbt-personer.
TV4 har däremot inte glömt dem, eller det är kanske det de har. De tar helt enkelt inte hänsyn till dem. Underbart. Först fick vi se Simon och Thomas i TV, sedan kom Tony Erving. Men de var ju inredare och dansare och dessutom i TV, sånna "brukar" ju vara bögar. Men idag, i Fuskbyggarna, visade de just den bögen som vi aldrig får se annars. Två helt vanliga män, utan armaniskor, glitterbyxor eller kråsskjortor. Två helt vanliga män i vanliga jeans, med "icke-fjolliga" yrken, med vanliga Svensson-kroppar. Tack TV4.
Jag tror att de där som inte vill ha så mycket att göra med gay-samhället, de vet helt enkelt inget om det. De tror att alla som är gay ser ut som en vandrande pride-festival, att de är sexgalningar och inte riktigt som oss andra. Sanningen är att alla är unika. Ingen är den andra lik, men att vara lite anorlunda kanske helt enkelt är lite mer accepterat bland de som redan är utstötta från den stora gruppen. Vem har inte velat prova något nytt någon gång, men låtit bli av rädsla för vad andra skulle tycka? Det behöver inte vara att hångla upp någon av samma kön, det kan vara något så litet som att skaffa dreads när alla ens vänner har Hollywoodsvall.
Om vi alla vågade vara lite mer unika, så kanske vi inte skulle frysa ut en grupp och kalla någon konstig bara för att han eller hon vågar vara sig själv.

Någonting hände, men jag visste aldrig vad det var.

Var var jag när allt hände? Var var jag när du inte var med mig? Var var jag när du inte ringde mig? Var var jag när du inte tänkte på mig? Var var jag när du inte stod bredvid mig? Var var jag när du var ensam? Var var jag när du inte var ensam?

Haha! Gissa vad jag hittade hemma hos mamma o pappa?! Linnet som jag trodde var för alltid förlorat i tvättstugan. Givetvis är jag glad att det finns kvar, men samtidigt känns det lite snopet. Jag hade liksom kommit till det där stadiet när jag hade accepterat dess bortgång. Jag hade kommit till sista stadiet av sorg. Ja, det känns faktiskt lite fel att hitta det då.  Men rätt ändå. Puss på linnet!

Jag känner inte riktigt att jag förstår mig på människor just nu. Jag ser vad de känner, men deras handlingar går åt motsatt håll. Har jag fått sämre syn, eller är det så att alla går omkring med en jättefasad omkring sig?

Idag har jag haft så mycket negativa känslor att jag nästan spricker. För att inte jaga upp mig strax innan sänggående ska jag ta upp en positiv känsla istället.

Ibland blir saknaden så där jobbigt stor. Så stor att den inte längre känns som en liten klump i bröstet, utan som en stor växande vakuumbubbla som inte längre ryms i ens kropp.

Vem har sagt att man inte kan yoga i soffan?

Jag känner mig ganska nere just nu. Det känns som om allt jag säger och gör blir fel. Under samtalet med K häromdagen grät jag bland annat över att det känns skitigt att flera av mina klasskamrater har bett andra att lägga bas på deras produktioner. Ingen har bett mig, jag är den enda som har bas som huvudinstrument. Hur ska man tolka det, liksom? Idag, när en kille i klassen var på väg in till en tjej för att lägga bas till henne, så sa han det underbaraste mina öron kunde få höra just då; "Men, Emma, borde inte du lägga basen istället?". Jag blev så glad och rörd att jag nästan fick tårar i ögonen. Allt blev liksom tjockt och dimmigt runt om mig och det kändes som vår och sommar på samma gång, jag kunde nästan se fjärilarna som fladdrade runt omkring mig. Jag minns inte vad jag svarade. Jag tror jag mumlade nåt i stil med "tjaa.. jag vet inte, jag ska lägga min gitarr nu i alla fall". Jag kanske förstörde för mig själv genom att inte säga "jo, det borde jag ju, säg det till henne", men sån vill jag inte vara och jag tror inte att någon annan vill att jag ska vara så heller. Jag försöker att vara så som andra vill att jag ska vara, men hur mycket ska man egentligen anpassa sig? Hur mycket kan jag dra ned "Emma-regeln" och fortfarande vara jag?

Nu med snarliggande flytt och allt har jag blivit smått filosofisk.
Idag har jag tänkt på alla minnen som förstärks visuellt av sådant man har i hemmet. Sånt där som man liksom har liggandes hemma, som man egentligen inte vill ha kvar, men inte har hjärta att slänga.
I ena badrummet hänger en hulakrans som jag hängde upp där för två år sedan, lätt överförfriskad efter en kväll på tegel. Kransen hade jag fått av en gammal mattelärare som ätit middag med några vänner. När han gav mig kransen tittade killarna som satt bredvid oss väldigt konstigt på mig. 'Vadå? Brukar inte du tända på rullstolsburna 50+are?' frågade jag. Sedan skrattade Emma och jag och berättade vem den lilla mannen i rullstolen var. Om det inte var för den där hulakransen i badrummet som alltid påminner mig, skulle jag säkert ha glömt den där kvällen vid det här laget. Jag hade säkert glömt mötet med matteläraren och den där killens förvånade min.
När jag flyttar kommer jag inte ta med mig hulakransen, eller alla andra sådana där visuella minnesförstärkare jag har skräpandes här och var i huset. Hur ska det då gå med mig? Jag kommer ju bli alldeles dement!