Pay it forward
Vad är poängen med att vara snäll idag?
Jag känner mig så otroligt uppgiven när jag inte behöver se längre än till personen som sitter bredvid mig för att hitta bevis på hur hårda vi har blivit.
De senaste årens politik och samhällstrender har gjort oss alla till hagalna monster som alla tänker samma tanke: Jag först!
Tänk om det skulle vara som i filmen med Haily Joel Osmet; om en person gör en god gärning kommer den leda till tre goda gärningar som i sin tur leder till nio goda gärningar osv osv...
Nä, gör du en god gärning idag belönas du med en fnysning och attityden: Tänk vilken idiot! Aja, tacktack tro inte att du får nåt tillbaka för det där inte!
Eller än värre, omgivningen tar emot (tackar inte) och inser inte ens att en god gärning utförts..
Nä, i en sån värld; vad FAAN är poängen med att vara snäll?
Ursäkter...
Jag har varit lite frånvarande ett tag. Jag försöker få ordning på den saken. Men just nu är jag sjuk.
Puss
Failiure
Ok, länken funkade inte riktigt där... Jag skyller på youtube, men nu gör jag såhär istället:
Lisette A:s personvalsvideo (haha)
Lisette A:s personvalsvideo (haha)
Lisette A
Min klasskamrat Lisette är med i en tävling, jag tycker att ni kan gå in och lyssna på henne. Gillar ni det ni hör, visa det då genom att trycka på gilla-knappen!
Klockad
Hittade lite heta klockor. Den här var bara bäng.
Denna var ju skitsnygg
Den här bara måste jag ha!!!
Med tanke på min cownfobi känns den här som en mindre bra idé...
När jag var ett litet barn...
Jag lämnades på dagis ungefär vid åtta på morgonen och kan egentligen bara minnas att jag klagade en gång. Jag hämtades upp vid halv sex, ibland senare. Jag och syrran var alltid bland de sista kvar på dagis. Ofta satt jag och syrran i Rogers knä när mamma eller pappa hämtade oss och lyssnade på när han läste sagor för oss. Roger var bäst på att läsa sagor, han var bäst på att rita också. På något vis var det mysigt att vara kvar bland de sista på dagis. Plötsligt var man bara några få barn som liksom fick dagisfröken för sig själv.
Jag och syrran har växt upp i ett hem med två föräldrar som alltid jobbat heltid. På kvällen och helgerna var mamma och pappa bara våra, på vardagarna jobbade de, det var inget konstigt med det vi visste ju inget annat.
När vi fick spendera tid ensamma fick vi lära känna andra vuxna på ett sätt många av våra dagiskompisar inte hade möjlighet till. Det är något jag är evigt tacksam för. På dagis fick vi måla, lägga pärlplattor, sy, leka och bara vara barn. Jag vill gärna tro att vi också uppskattade våra föräldrar mer för att vi verkligen kunde njuta av den tiden vi var med dem.
Idag studerar jag till musik- och ljudproducent. När jag skriver det här sitter jag på ett uppspel, min låt spelades just upp. När jag lyssnade på ord jag själv skrivit, toner jag själv spelat, insåg jag att jag förmodligen inte hade suttit här utan dagis. På dagis hade jag en chans att utveckla min kreativitet på ett sätt som kanske är svårare hemma där man inte har femtio-elva möjliga aktiviteter eller plats att bara ränna runt.
För några år sedan, när hela den här debatten drog igång började min mamma fråga mig och syrran om vi någonsin varit ledsna över att vi var så mycket på dagis. Aldrig tidigare har min mor varit så fel ute.
Jag tycker inte att man är en dålig förälder om man inte hämtar ungarna kl fyra på dagis, däremot är det fel att ge barnen en familj med skev könsfördelning. En dålig förälder är en förälder som inte gör sitt yttersta för att ens barn ska kunna utvecklas och växa upp till att bli det bästa de kan bli.
