Kollade just på första avsnittet av Äkta människor på Svt. Man ska ju inte uttala sig för tidigt, men det här kan nog bli en jäkligt bra serie. Själv kan jag inte kolla på båda avsnitten ikväll (dubbelavsnitt) för jag börjar tidigt imorrn, men som tur är ligger båda avsnitten redan ute på Svt Play. Awesome!

En ordentlig sovmorgon var jag allt värd idag. Sen tog jag och mor tåget in till stan för lite shopping och sedan åkte vi ut till Abrahamsberg för att träffa kusinen, hans fantastiska fästmö och hela familjens privata lilla vitaminpiller; världens gulligaste lilla kusinbarn. Vi drack glögg, åt pepparkakor, drack espresso och tog det lite lugnt. Att ligga i soffan o brottas med en bubblande glad 1 1/2-åring kommer jag leva på ända fram till jul. Tänk att nån så liten kan ge så mycket lycka.

Världens bästa julfilm drog just igång på 3:an. Klarar du av att inte gråta i begravningsscenen är du en okänslig jävel. Seriöst. Få andra filmer får mig att skratta och gråta om vartannat som den här filmen; Love Actually.

Denna gång var det just min ända som fick sätta livet till. Hela rumpan är i princip ett blåmärke, teaches me att inte springa på blött golv. Sen var vi ute och skakade våra lurviga på Under Bron igår också. Det var ganska kul, lite dåligt drag för att vara lönehelg kanske. Om Linda bestämmer så kommer vi aldrig gå dit igen, hehe... Idag skulle mor och jag begett oss för att träffa hennes syrra, mina kusiner och mitt underbara lilla kusinbarn, men bilen ville inte vara med, så istället lagar vi min morbrors specialrätt (den som fick min ena kusin att bryta sin vegetarianism!) Nu sitter jag och beundrar min mors fantasifulla juldekorationer, själv ska jag nog ta o börja småpynta en adventsljusstake.

Jag försöker glömma och gå vidare.
Jag försöker lämna det bakom mig och komma över det.
Men ibland, när jag får för mycket tid ensam, då kan det komma tillbaka. Och då har jag varken glömt eller kommit över det. Att en vän jag trodde jag kunde lita på plötsligt vände mig ryggen, bara för att vända sig om igen, spotta mig i ansiktet och sedan låtsas som ingenting. Som om jag inte längre fanns.
Ett clean break, utan inlindade ord, skulle det kännas bättre? Nej, det kändes inte det minsta mycket bättre för jag fattade ingenting. Jag minns vad som hände, men jag vet fortfarande inte vad som hände. Jag förstod ingenting och har inte blivit mycket klokare med åren som gått.
När ett kärlekspar går skilda vägar förväntas båda parter komma över varandra efter ett tag. När en vänskap bryts upp borde man ju göra detsamma. Komma över varandra. De flesta tror att det skulle vara enklare, men en vän kan ju vara precis lika viktig som en kärlek. En vän kan skänka lika mycket trygghet, värme och kärlek som en älskare. När en vän försvinner ur ens liv är det som om en del av en själv lämnar kroppen. Det gör ont och man måste hitta något som kan ersätta dess plats. I brist på något att fylla tomrummet med får man sysselsätta sig med annat, så man slipper tänka på den pusselbit som försvunnit. Man inbillar sig att om man bara fyller sin tid med tillräckligt mycket arbete, människor och alkohol så ska såret läka ihop av sig självt.
Det gör det inte. När man väl bara ger sig själv tid att känna efter, ordentligt, då finns hålet kvar. Det ekar inte lika tomt där längre men i de ensammare stunderna då känns det fortfarande. Och det gör ont, det svider och hugger och vill inte ge efter för varken huvudvärkstabletter eller värmekuddar. Ändå förväntas jag vara läkt och inte längre känna av det svek som gjort och fortfarande kan göra så ont. För jag har ju en pojkvän, vänner och en familj som älskar mig. Jag ska ju inte känna sorg för den man som lämnade mig, för den enda som ska betyda något, min pojkvän, han finns ju kvar. Plötsligt ska jag skämmas för att jag sörjer min vän, det gör mig till en sämre flickvän. Att alla de som någon gång betytt något för mig alla är små oersättliga delar i mosaiken som bygger upp mig själv, det förstår de inte. Kanske har de aldrig blivit lämnade, kanske vågar de bara aldrig känna efter, ordentligt.
Hur många gånger jag än trott att jag kommit över det där, så kommer det alltid tillbaka. Jag tror aldrig jag kommer glömma, men jag hoppas att jag kan gå vidare, lämna det bakom mig och komma över det. En dag.
Jag har inte kommit över honom.

Känner mig galet vuxen när jag kollar upp villkoren för Musikernas A-kassa.

Har det lite jobbigt nu eftersom det verkar som att jag kommer få det svårt att kunna gå på Stimmässan på måndag. Det känns verkligen inte bra alls och jag har mått dåligt och gråtit hela kvällen, för det känns bara så jävla fel. Det känns helt fel att jag inte skulle vara på Stimmässan i år när jag känner att jag verkligen kan få ut någonting av att vara där.

Idag klarade jag min final exam på jobbet, så imorgon går vi live och tar samtal på riktigt, utan någon bakom oss. Känns både kul och läskigt. Tänkte ta o yoga lite på morgonen imorrn så jag är ordentligt vaken och igång, särskilt nu när jag slutat med kaffe också. Eller inte slutat egentligen, men dragit ner rejält.
För att kompensera fixade jag en supersmoothie imorrse, gjorde lite extra så jag kunde ha med mig, men givetvis glömde jag att ta en bild. Gör kanske likadan imorrn, då åker bilden upp imorrn via blogg-appen.

Det kan låta ytligt, men skulle jag vakna av att det brann så skulle jag rädda min bruna flanellskjorta. Jag skulle ju förmodligen ta på mig den för att ha något varmt och skönt på mig förstås, men jag skulle också välja den, för den är lite som en snuttefilt för mig.
Under de första månaderna på Stockholms Universitet när jag inte kände någon och tyckte att jag var värdelös jämfört med alla andra som redan gått folkis så kändes den som en trygg famn som sveptes om den. När jag kände mig ensam för att den människa jag älskade mest i hela världen hade övergivit mig för en annan stad, gömde den mig från omvärlden och gav mig ett eget litet universum där jag kunde låtsas att jag var stark.
När jag flyttade till Skara kunde jag lukta på tröjärmen och fortfarande känna doften av skogen utanför mammas och pappas hus. Jag hade den där rutiga flanellskjortan på mig och då visste jag fortfarande vem jag var. Den gav mig värme och trygghet under vintern när jag bara ville glömma bort allt i världen runtom mig och den andra vintern när jag för första gången på länge hade någon som helst tilltro till framtiden.
Just nu går jag runt i ett ekande tomt hus med den där flanellskjortan på mig. Den är sådär lagom lång i ärmarna att man kan gömma händerna i dem ochså där underbart stor att man kan sno den om hela sig om man sitter med benen framför sig. Jag går runt i min snuttefilt och lyssnar på tystnaden. Fast det blir aldrig riktigt tyst, det kommer det aldrig bli igen. Jag sörjde den länge - tystnaden som jag aldrig mer skulle få lyssna på igen. Skjortan fanns inte med då, sist jag lyssnade på tystnaden. Förmodligen var den inte ens ett tyg. Kanske var den bara bomullsplantor som väntade på att skördas eller inte ens det. Jag minns inte längre hur det lät med total tystnad, men jag vill minnas att det var fint, att jag kände mig trygg med tystnaden.

Allt jag behöver för att må bra är en stor kram o en puss på pannan. Att få flera är ju bara bonus.

Sitter här med min tekopp som spetsats med lite ingefära, jag har verkligen inte lust att bli sjuk just nu. Imorgon ska jag ha på mig min fina slokhatt som jag köpte när jag var inne i Täby med de fina flickorna Linda, Jessica och Marie idag. Dessutom slank en härligt rostorange stickad oversize-tröja med mig hem, men den får vänta till senare i veckan för invigning.
Ska försöka ta en bild med hatten imorrn.