CA88times12

Det kan låta ytligt, men skulle jag vakna av att det brann så skulle jag rädda min bruna flanellskjorta. Jag skulle ju förmodligen ta på mig den för att ha något varmt och skönt på mig förstås, men jag skulle också välja den, för den är lite som en snuttefilt för mig.
Under de första månaderna på Stockholms Universitet när jag inte kände någon och tyckte att jag var värdelös jämfört med alla andra som redan gått folkis så kändes den som en trygg famn som sveptes om den. När jag kände mig ensam för att den människa jag älskade mest i hela världen hade övergivit mig för en annan stad, gömde den mig från omvärlden och gav mig ett eget litet universum där jag kunde låtsas att jag var stark.
När jag flyttade till Skara kunde jag lukta på tröjärmen och fortfarande känna doften av skogen utanför mammas och pappas hus. Jag hade den där rutiga flanellskjortan på mig och då visste jag fortfarande vem jag var. Den gav mig värme och trygghet under vintern när jag bara ville glömma bort allt i världen runtom mig och den andra vintern när jag för första gången på länge hade någon som helst tilltro till framtiden.
Just nu går jag runt i ett ekande tomt hus med den där flanellskjortan på mig. Den är sådär lagom lång i ärmarna att man kan gömma händerna i dem ochså där underbart stor att man kan sno den om hela sig om man sitter med benen framför sig. Jag går runt i min snuttefilt och lyssnar på tystnaden. Fast det blir aldrig riktigt tyst, det kommer det aldrig bli igen. Jag sörjde den länge - tystnaden som jag aldrig mer skulle få lyssna på igen. Skjortan fanns inte med då, sist jag lyssnade på tystnaden. Förmodligen var den inte ens ett tyg. Kanske var den bara bomullsplantor som väntade på att skördas eller inte ens det. Jag minns inte längre hur det lät med total tystnad, men jag vill minnas att det var fint, att jag kände mig trygg med tystnaden.