Grym krönika
Annika Marklund och jag är väl egentligen inte alltid överens, men här slog hon huvudet på spiken. Hon är förmodligen grymt osexig hon med...
Goethe var en stor pöt
There is nothing more frightening than ignorance in action
Goethe visste vad han talade om...
Gamla ansikten
Det känns alltid lite bitterljuvt att träffa gamla vänner (och ovänner) från gymnasiet. Det var jättekul att träffa så många människor från förr igår på Emmas lillasysters studentskiva, men samtidigt blev man liksom lite... deppig.
Jaha, nehepp, har man inte kommit längre än så här typ? Är det fortfarande samma gamla människor, samma gamla nattbuss. När man börjar prata blir det lite av en tävling om vem som gjort mest, vem som kommit längst från gymnasiet.
Nu vill jag verkligen flytta.
Det ansvarslösa samhället
Var inne på bloggen NIKOLINA (finnes om man söker på mest aktiva bloggar) och fann ett inlägg som bland annat handlade om några privata bilder på en sångerskas nyopererade bröst som läckt ut på internet. Nikolina tyckte lite synd om sångerskan, men hade inga problem att själv lägga upp några av bilderna på sin blogg. Jag förtår inte riktigt hur hon tänkte där. När hon lägger upp bilderna bidrar ju hon till att ännu fler människor se de där bilderna, hur dumt är inte det liksom.
Bara nu, genom att jag skriver om det bidrar jag också lite grann, men förhoppningsvis inte alltför mycket, det vill jag verkligen inte.
Det är inte bara i bloggvärlden fenomenet förekommer. Hur många gånger har man inte hört en kvinna stå och prata om lika rättigheter för män och kvinnor, för att i nästa sekund acceptera att göra 75% av hushållsarbetet medan karln hennes ligger på soffan. Vad får det här parets barn för bild av könsrollerna, knappast den deras föräldrar förmodligen vill ge dem. Vi pratar om det, men vi ser inte vårt eget ansvar.
Samma tankegångar genomsyrar samhället, kolla plankarna i tunnelbanan. Resonemang: Det är dyrt att köpa busskort, alltså betalar jag inte, i protest. En ordentlig protest hade varit att inte använda kollektivtrafiken överhuvudtaget. Genom att utnyttja SL, men inte betala för sitt nyttjande bidrar man ytterligare till deras dåliga ekonomi. SL har tidigare själva räknat ut att om alla som åker buss, tåg och tunnelbana i Stockholm betalade för sig, skulle de kunna sänka årskorts-priset med ca hundra kronor. Plankarna vet säkert (hoppas jag) att om alla skulle planka så skulle hela SL:s verksamhet få läggas ned, men de resonerar (förmodligen) själva som så att; "vadå, om jag plankar spelar väl inte det någon roll?", utan att inse att om alla tänkte så, så skulle det ju absolut spela någon roll. Det här är för övrigt ett jävligt egoistiskt tankesätt.
Alla har vi ett ansvar, och allt vi gör och säger spelar roll. När vi börjar tro att vi kan göra och säga vad som helst, utan att det skulle få konsekvenser och utan att vi ska hållas ansvariga för det är vi illa ute.
Vi är illa ute.
Trötthetssymptom
Ibland kommer jag förbi en viss gräns av trötthet när jag blir helt död. Jag kan inte göra så mycket annat än glo på tv och spela dataspel. Det är inte den där förbi-tröttheten då man blir överkreativ, bara en sådan när man är helt död. Då säger jag bara en sak:
Thank God for Sex and the City!
Citat: Balls are to men what handbags are to women. They're just bags, but we'd feel naked without them.
Barn utan stereotypa könsroller
Idag läste jag i DN om föräldrar som anstränger sig lite extra för att inte lära sina barn några könsroller. Det deprimerande var att mycket av deras hårda arbete förstördes så fort barnen började på dagis. Bara några dagar in slutade flickan att leka med bilar för "det är bara pojkar som leker med bilar" och plötsligt ville hon ha på sig klänning, för då sa fröknarna att man var fin. Jag undrar hur man ska göra med det där, alla klagar på mig hela tiden, säger att jag är för... ja vad är ordet de använder nu igen? Jag vet faktiskt inte. Jag brukar tuna ut det, för jag tycker att de är gigantiska idioter när de säger det. Om man inte reagerar på de små sakerna, vad ska man då reagera på? En vis person (ja, många andra, även dumma har också sagt det, men det måste ju börjat med en person) sa en gång att man måste gräva där man står, och det tycker jag att man bör tillämpa här också. Allt det här är bara så svårt. Tack gode gud att jag inte ska ha barn any time soon.
Tankar en onsdagsmorgon.
Mina dumma naglar skivar sig hela tiden. vad fan håller de på med? Naglarna ska finnas där när jag behöver ha sönder plastförpackningar eller bara för att vara fina. Inget funkar ju om de skivar sig hela tiden. Dumma!
Nu sitter jag här ensam i köket igen, övergiven av min pojkvän som ska jobba med ett jobb som jag lite avundsjukt undrar varför jag aldrig blivit tilldelad att sköta. Jag har hållit på med det här lika länge som han och jag har i flera lägen bevisat att jag har ett bättre öra med större känslighet för mellanregistret än vad han har. Men nej, det är klart, lilla Emma kan man ju skita i, för hon är ju tjej.
Är det inte bra märkligt, att när en kille ser till att visa att han kan något, då heter det att han är "hungrig" eller "visar framfötterna", han möts med leenden och en klapp på axeln. När man som tjej gör samma sak, då heter det istället att man är "inte tillräckligt ödmjuk" eller varför inte bara "bitchig" (det senare uttalas oftast av manliga kollegor som står ungefär lika i rang och nu känner sig hotade). Varför får inte vi tjejer vara bra?
När tjejerna började få bättre betygssnitt än killarna då fick också höga betyg än ny innebörd. Från att ha varit något töntigt, blev det istället något tjejjigt (värre än töntigt då eller?). Plötsligt blev höga betyg något som skulle förknippas med kvinnor som ett ideal. Nu skulle vi inte längre vara söta och smala längre, nej nu ska vi lyckas få högsta betyg i alla ämnen också (utan att för den sakens skull någonsin tala öppet på en lektion eller ha högre betyg än våra pojkvänner). Höga betyg blev ett till måste på den redan oändliga listan. Så i skolan får vi var duktiga (inom vissa gränser), men det finns fortfarande några områden där vi definitivt inte får visa vad vi kan.
Som musiker vet jag inte hur många gånger jag fått höra att jag är jättebra, speciellt eftersom jag är tjej. Som om det faktum att jag föddes utan penis skulle vara ett handikapp inom musiken. Då vill jag svara att "jo, jag är jävligt bra, särskilt eftersom jag alltid har haft press att hålla mitt betygsnitt på minst 75% A och dessutom städat, tvättat, diskat och lagat mat hemma." Där har vi mitt handikapp som kvinna. Jag har inte mött en enda kille som förväntats göra lika mycket hushållsuppgifter som den genomsnittliga tjejjen. Men skulle jag säga något sånt här, ja då blir jag ju bitchig igen, då är jag gnällig och det är ju ungefär det osexigaste en kvinna kan vara.
Så hur ska man vara då, söt, snäll och foglig? Kåt, glad och tacksam (som de så utmärkt uttrycker det i Gifta par)? Det är jävligt svårt att veta, när alla män i de där idiotiska "undersökningarna" som alla tjejtidningar gör, säger att de vill ha intelligenta, roliga kvinnor. Det blir ju lite svårt, eftersom så fort en kvinna är intelligent eller har talang, så blir hon fantastiskt tråkig och ointressant i alla killars ögon. Hur mycket hon än skämtar så uppfattas hon som arrogant eller manhaftig. Och när en kvinna är rolig, ja det är väl möjligtvis en jävligt blåst kvinna, som är rolig att skratta åt.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här, annat än att det är en långt ifrån jämlik värld vi lever i. Män trycks åt alla möjliga håll, antingen kallas de omanliga eller så är de skitstövlar. Och vi kvinnor, vi kallas ingenting. Ingen vågar öppet tala om vad vi är, för det vore ju sexistiskt. Men det här är vad vi är: Bitchiga ragator och blåsta bimbos.
Döden är alltid en oväntad gäst
Kollade igenom tidningen. Jag brukar inte läsa familjsidorna, men jag tittade lite idag. Plötsligt var det som om ett namn växte på sidan.
"Å herregud!" tänkte jag. "Den där kvinnan känner ju jag." När jag jobbade på hemtjänsten förra sommaren var jag hemma hos henne mist en gång om dagen. Jag har gett den kvinnan medicin, jag har hjälpt henne i säng och jag har lagat frukost åt henne. Jag minns fortfarande hur hon försökte få en att stanna lite längre, eftersom hon inte tyckte om att sitta ensam. Jag minns precis hur hon brukade låta.
Det känns alltid lika konstigt när någon bara inte finns längre. Allt det där som inte är fysiskt, vart tar det vägen? Vi människor är väl så inpräntade med vår fysiska värld, där allt kan mätas och vägas. Det går liksom inte att riktigt att begripa sig på det där andra. Tankarna och minnena som vi har. Visst, det handlar om elektriska impulser och kemiska ämnen, men det känns alltid så väldigt avlägset.
Jag hoppas hon dog med ett glas sherry i handen, det hade hon nog velat.
Ungefär som vattuskräck?
Jag har datorskräck. Jag har inga problem att planera hur jag ska disponera mitt arbete när jag sitter och läser, men så fort jag tar fram datorn (min älskling) får jag panik, vill inte öppna pages (som jag kallar inky p.g.a. dess ikon som är utformat som ett bläckdon) och går istället in på internet och skriver onödiga blogginlägg som det här.
Är datorskräck ungefär som vattuskräck (ett tidigt symptom på en allvarlig sjukdom som definitivt skulle ge mig åtminstone några veckors uppskov på uppgiften)?
För övrigt är jag säker på att jag definitivt inte lider av vattuskräck, då jag sitter och dricker ett glas just nu.
Skål!
"9-åring bryter lärares näsa" eller "Varför jag om och om igen muttrar att apokalypsen är nära"
I aftonbladet idag: "9-åring knäckte frökens näsben" (i versaler, som sig bör på kvällstidningarnas förstasidor...)
I torsdags i förra veckan fick en lågstadielärare uppsöka sjukvård efter att en av hennes elever knäckt hennes näsben. Pojken skallade henne i ansiktet efter en dispyt angående regeln om inga-mössor-inomhus (ni alla känner säkert till denna mycket vedertagna skolregel). Pojken ville inte ta av sig mössan, till slut böjde sig läraren ned och tog av honom den, varpå han skallar henne så att näsbenet bryts och hon börjar blöda.
Idag är läraren fortfarande sjukskriven (hon vill återhämta sig mer psykiskt innan hon kommer tillbaka till barnen), men pojken är i skolan. Han blev hämtad av en förälder efter händelsen i torsdags, men kom tillbaka till skolan på fredagen.
Nu kommer det sjuka (sitt ner för den här); Skolan har inte anmält händelsen till varken polisen eller socialen! Läraren har inte gjort detta då hon trodde att skolan skull göra det, skolan har inte gjort det eftersom rektorn är sjuk, men kommunens utvecklingsledare för barn med speciella behov säger att det inte ens har diskuterats. Lärarförbundets ordförande, Eva-Lis Sirén (äntligen en vettig människa) menar att det är självklart att skolan ska anmäla. Jag skulle inte kunna hålla med henne mer. Det här barnet har uppenbarligen ingen respekt för läraren som person eller auktoritet, och efter hans kraftiga reaktion på något så banalt som att man inte ska ha mössa inomhus kanske man borde undersöka om han har aggressionsproblem (sådant kan vara bra att upptäcka så tidigt som möjligt). men är det här ett unikt fall? Nej.
Lustigt nog (inte särskilt lustigt egentligen) talade några studenter som satt i närheten av mig på lunchen om det som är problemets tydligaste symptom.
De talade om alla dessa högljudda ungar, som verkar vara totalt omöjliga att få tyst på. Den ena sa samma som jag tänkte; "När jag gick i skolan var lärarna hårda och sa att vi skulle vara tysta på bussen, och det var vi". Så var det när jag gick i skolan också, visst vi var säkert inte tysta hela tiden, men vi var alltid väldigt noga med att försöka att inte göra fel. Vi tyckte nämligen att det var pinsamt när läraren skällde ut en, eftersom vi visste att hon oftast hade rätt (sedan fanns det undantagsfall som den gången en lärare drog ned en pojke från ett träd så han fick skrapsår på magen, bara för att man inte fick klättra i träden eftersom man kunde ramla ned och slå sig. Men det fallet är bara hörsägen i alla fall så det är ovidkommande.). Min poäng är att skolbarnen idag inte riktigt verkar respektera sina lärare. De ser inte läraren som n auktoritär person längre. Självklart hjälper det inte att slå barnen på fingrarna med linjaler, men någon förändring måste ske. Samma brist på respekt ser vi också hos unga inför polisen, hur annars kan man förklara rekordökningen av ungdomar som ringer in till larmcentralen med falska nödrop i USA. Eller de upprepade fallen av fejkbomber som hittas i Sverige, som det kostar polisen tusentals kronor att bara konstatera att det inte är något farligt. Vem får för sig att leka med polisen på det här sättet om inte en person som inte respekterar dem?
Respekten måste komma hemifrån, från föräldrarna, som måste se till att visa sina barn att man måste respektera allt och alla i ens närhet, både genom att säga det till barnen, men framför allt genom att visa det i form av att försöka göra ett gott exempel av sig själv.
När jag skulle gick till skolan när jag var liten, sa mamma till mig "Lyssna nu duktigt på läraren och gör som hon säger!".
Tack, mamma!
Dr Phil
Kollar på Dr Phil där de pratar om hur bilder som publicerats på internet av en själv och andra kan förstöra ens liv. Jo, det var väl ingen överraskning direkt, att man inte ska lägga upp bikinibilder eller fyllebilder och så. Miss New Jersey förlorade sin titel på grund av bilder av henne när hon dricker alkohol som lagts upp på internet. En annan kille åkte i fängelse med hjälp av bilder som fanns på samma sida. Det är alltså ett tvåhövdat problem. Det ända jag vet är att samtidigt som folk gnäller över övervakningskameror i butiker, på tågstationer och vid biltullsstationer lägger vi frivilligt upp långt mer privata bilder själva på internet. Bilder som alla kan se med hjälp av några knapptryck. Handlar det om ett bekräftelsebehov där vi alla känner ett behov av att visa upp oss, eller är det en undermedveten önskan att bli mer kontrollerade? Klarar vi kanske inte av den anonymitet vi skapat och försöker återvända till småstadssamhället, där alla visste allt om alla?
Teori om rubbning av den naturliga, biologiska dygnsrytmen.
Jag ska vända på dygnet. Eller egentligen inte. Jag ska förlänga dygnet.
Mitt dygn ska ligga på 48 timmar. Detta är en slutsats jag kommit fram till baserat på det faktum att jag alltid är väldigt kreativ när jag varit vaken i tjugo timmar. Följdaktligen bör jag alltså Låta "dagen" bestå av 24 timmar där jag håller på med musik de sista timmarna. Sedan sover jag i upp till 24 timmar och sedan börjar allt om igen. Den vakna tiden kommer dock överstiga 24 timmar då man ju när man lever ett 24-timmarsdygn låter den vakna tiden överstiga 12. Alltså ska jag sova i ca 16 timmar. Då detta inte är möjligt (kroppen klarar sällan att sova i 16 timmar på grund av den naturliga klocka vi har inom oss som utvecklats under flera miljoner år av evolution och baserar sig på jordens naturliga dygn på 24 timmar som vi ju alla vet föranleds av jordens rotation runt sin egen axel, vilket skapar natt och dag.) kommer jag alltså låta de 16 timmarna av "natt" bestå av att jag sover i kanske 6 timmar för att sedan är vaken ett litet tag. Sedan går jag och lägger mig igen och sover/vilar lite till. Blir jag hungrig äter jag något litet och föröker sedan att sova/vila igen. När 16 timmar har gått är det "morgon" och då börjar "dagen" igen. På detta sätt skulle jag alttså kunna utnyttja den kreativitet som så ofta infinner sig hos mig strax innan jag ska gå och lägga mig.
Detta ska genomföras som ett experiment inom en förhoppningsvis snar framtid, en förutsättning är dock att jag inte jobbar under experimentperioden och lever själv. 48-timmarsdygnet är nämligen nästintill omöjligt att kombinera med 24-timmarsdygnet och jag skulle ju inte vilja störa min familj eller rumskamrat (dessutom skulle de nog tro att jag var galen, hög eller både och, och skulle nog skicka iväg mig till mentalakuten). Om någon vill delta i experimentet får man gärna höra av sig.
Mitt dygn ska ligga på 48 timmar. Detta är en slutsats jag kommit fram till baserat på det faktum att jag alltid är väldigt kreativ när jag varit vaken i tjugo timmar. Följdaktligen bör jag alltså Låta "dagen" bestå av 24 timmar där jag håller på med musik de sista timmarna. Sedan sover jag i upp till 24 timmar och sedan börjar allt om igen. Den vakna tiden kommer dock överstiga 24 timmar då man ju när man lever ett 24-timmarsdygn låter den vakna tiden överstiga 12. Alltså ska jag sova i ca 16 timmar. Då detta inte är möjligt (kroppen klarar sällan att sova i 16 timmar på grund av den naturliga klocka vi har inom oss som utvecklats under flera miljoner år av evolution och baserar sig på jordens naturliga dygn på 24 timmar som vi ju alla vet föranleds av jordens rotation runt sin egen axel, vilket skapar natt och dag.) kommer jag alltså låta de 16 timmarna av "natt" bestå av att jag sover i kanske 6 timmar för att sedan är vaken ett litet tag. Sedan går jag och lägger mig igen och sover/vilar lite till. Blir jag hungrig äter jag något litet och föröker sedan att sova/vila igen. När 16 timmar har gått är det "morgon" och då börjar "dagen" igen. På detta sätt skulle jag alttså kunna utnyttja den kreativitet som så ofta infinner sig hos mig strax innan jag ska gå och lägga mig.
Detta ska genomföras som ett experiment inom en förhoppningsvis snar framtid, en förutsättning är dock att jag inte jobbar under experimentperioden och lever själv. 48-timmarsdygnet är nämligen nästintill omöjligt att kombinera med 24-timmarsdygnet och jag skulle ju inte vilja störa min familj eller rumskamrat (dessutom skulle de nog tro att jag var galen, hög eller både och, och skulle nog skicka iväg mig till mentalakuten). Om någon vill delta i experimentet får man gärna höra av sig.
Jag blir yngre.
Enligt vuxenpoäng har jag blivit ett halvår yngre under det senaste året!
Nu är jag 28,9 år. Mest beroende på det faktum att jag äger ett ica-kort och brukar prata med mina krukväxter.
det som har sänkt mig är nog mest att jag ska börja plugga igen, vad jag vet har inte så mycket annat förändrats ( ja förutom det faktum att jag har gått i barndom, för det är ju mycket roligare så!)
Nu är jag 28,9 år. Mest beroende på det faktum att jag äger ett ica-kort och brukar prata med mina krukväxter.
det som har sänkt mig är nog mest att jag ska börja plugga igen, vad jag vet har inte så mycket annat förändrats ( ja förutom det faktum att jag har gått i barndom, för det är ju mycket roligare så!)
Fetma är en sjukdom som inte ska förväxlas med övervikt
Detta enligt en artikel i dagens DN. jahajah. Jag som faktiskt (tydligen missledd av kategorierna då man mäter BMI) trott att fetma var nästa steg efter övervikt. Enligt BMI går det ju nämligen Gravt underviktig - Underviktig - Normalviktig - Överviktig - Mycket överviktig - Fetma - Grav fetma.
(Lägg märke till att det finns många fler steg efter normalvikt än innan. Om man ligger under gravt underviktig kallas man nämligen skelett (=antas död))
Hursomhelst ska Karolinska sjukhuset inleda ett projekt med överviktiga föräldrar för att deras barn inte ska bli överviktiga. Efter att ha sett det där programmet med den överviktiga 3-åringen tycker jag att det låter som en mycket god idé att börja redan när barnen är 1-2 år gamla. de ska alltså inte banta, utan endast undersökas kontinuerligt samtidigt som föräldrarna får ordentlig information om bra kost- och motionsvanor. Förhoppningsvis kommer det hjälpa och vi slipper behöva ändra våra standardmått på stolar som man behövt i USA. Gungor kan däremot få breddas. Där får nämligen bara små barnrumpor plats, och även vi stora barn (vuxna med barnasinnet i gott behåll) vill gunga. Tänk på det!
Det är alltså däckgungorna jag syftar på. De platta plankorna brukar märkligt nog ofta vara lite bredare. Här är förresten en bild som jag fick upp när jag sökte på däckgunga. :S Lite märklig matchning, men är den inte undebar?
Nu ska jag ta och ringa Jessica snart.
(Lägg märke till att det finns många fler steg efter normalvikt än innan. Om man ligger under gravt underviktig kallas man nämligen skelett (=antas död))
Hursomhelst ska Karolinska sjukhuset inleda ett projekt med överviktiga föräldrar för att deras barn inte ska bli överviktiga. Efter att ha sett det där programmet med den överviktiga 3-åringen tycker jag att det låter som en mycket god idé att börja redan när barnen är 1-2 år gamla. de ska alltså inte banta, utan endast undersökas kontinuerligt samtidigt som föräldrarna får ordentlig information om bra kost- och motionsvanor. Förhoppningsvis kommer det hjälpa och vi slipper behöva ändra våra standardmått på stolar som man behövt i USA. Gungor kan däremot få breddas. Där får nämligen bara små barnrumpor plats, och även vi stora barn (vuxna med barnasinnet i gott behåll) vill gunga. Tänk på det!
Det är alltså däckgungorna jag syftar på. De platta plankorna brukar märkligt nog ofta vara lite bredare. Här är förresten en bild som jag fick upp när jag sökte på däckgunga. :S Lite märklig matchning, men är den inte undebar? Nu ska jag ta och ringa Jessica snart.Trött och sur över lite onödigheter
Varför ska alla få lön samtidigt? Det är ju jättedumt! Då ska ju alla gå och shoppa samtidigt! Och strax innan löning är ju alla panka samtidigt! Tänk vad praktiskt det vore om man delade upp löningsdagarna över hela månaden, exempelvis baserat på yrkesgrupp, så alla ekonomer får sin lön samma dag, alla mekaniker en annan, alla lärare en tredje osv osv. Fatta hur mycket jämnare allt skulle vara för de som jobbar exempelvis i butik. Det är ju helt galet under lönehelgerna och sen jättesegt efter den femtonde ungefär. För att inte tala om klubblivet. Helgen innan löning är det ju assegt som det är nu och efter löning är det äckligt knökfullt, men om alla fick sin lön vid olika tider i månaden så skulle det ju alltid vara bra drag! Och när man är pank strax innan sin egen lön kommer in, så kan man ju låna av någon som fick sin lön senare! Å gud vad jag är smart! Vote Emma for president!
15-åringar är lite grann som hundvalpar
Kollade runt lite bland bloggarna på http://www.blogg.se/ och hittade en modeblogg av en dam som heter alicia... Den verkade smått osammanhängande och lite naiv, men det var ingete jag lade större vikt vid. Sedan såg jag ett inlägg där hon skrev om ett tyg som hon tänkte sy en kjol av. Tyget hade hon fått av sin SYSLÖJDSLÄRARE. När jag kollade närmare på alicias profil förstod jag plötsligt varför hon var naiv. Bruden är 15 bast! Och här har jag tyckt att blondinbellas blogg är larvig, vem fan tar moderåd från en femtonåring? Grejen med femtonåringar är att de tror att de kan allt själva och vet allt om världen och hur den fungerar, att de kan svara på alla etiska dilemman (även om det svåraste dilemma de hittills ställts inför är om de ska använda mammas eller pappas sprit för att blanda sin häxa), de är ett typexempel för hybris. Ständigt tror de att de "kan själv" (jag kan också med cando), och vet själva vad som är bäst. Påminner det inte lite om hundvalpar? Precis när de börjar bli lite äldre. De rymmer iväg ibland, är trotsiga när matte vill att de ska göra något. Tycker sig vara lite för vuxen för alla mattes och husses förslag, men i slutändan sitter ändå fido där och tuggar på ett par joggingskor. Lite samma sak med femtonåringar (just femton, sällan fjorton eller sexton) som tycker och tänker så jävla mycket, men i själva verket är allt det de säger det samma som vad deras föräldrar säger eller raka motsatsen. Inte för att det är vad man själv tycker, utan för att det är vad man tror att man själv tycker. I själva verket är det hela bara en balansgång mellan att göra sina föräldrar till lags coh revoltera emot samma föräldrar. När inte föräldrarna har så mycket att tycka om ett ämne, vänder man sig istället till en kändis och tycker precis som denna, eller hittar en kändis att riktigt hata som man sedan skriver elaka kommentarer om på msn:s nöjessidor. real classy... Tro mig, jag vet. Jag har också varit femton.
Joggingskor är förövrigt inte så goda att tugga på.
Joggingskor är förövrigt inte så goda att tugga på.
Dagens slutsats
Hela livet går ju egentligen ut på att inte dö.
Aoch!
Slutsat; Det är svårt att meditera när man är kissnödig...
Och när hon åkte kom solen tillbaka...
Ledsen Linda, men idag är det så där fint väder som vi pratade om förut. haha Fast det börjar mulna på.
Jag kan inte sluta skratta (eller gråta) åt hela historien med stackars blondinbella, bloggaren som riskerar böter eftersom hon bedrivit falsk marknadsföring. Själv säger hon att hon inte tror att hon gjort något fel, eftersom företaget hon sålt reklam till ju "borde ha koll på det där"... Jaja.. vad ska man säga, det är klart en sjuttonåring inte kan ha stenkoll på vad lagen säger om marknadsföring, men då kanske man ska fråga en utomstående part som vet (Företaget man säljer reklam till räknas inte som en utomstående part). Ojojoj så fel det kan bli när man är liten! Sedan fick jag höra av en vän att fröken Bella även brukar blogga om sitt uteliv på kvällarna, då hon går ut på klubbar som enligt sig själva har 18-årrsgräns eller högre. Men inte när fröken bella är där alltså? Är inte det olagligt? Kan man inte förlora alkoholtillståndet för sånt? jajaja... Vi får väl se hur hela den här historien utvecklar sig.
För den som vill baka riktgt goda muffins kan jag förövrigt rekomendera en titt på baksidan av Ica:s sockerpaket. Världens bästa! Mums
Jag kan inte sluta skratta (eller gråta) åt hela historien med stackars blondinbella, bloggaren som riskerar böter eftersom hon bedrivit falsk marknadsföring. Själv säger hon att hon inte tror att hon gjort något fel, eftersom företaget hon sålt reklam till ju "borde ha koll på det där"... Jaja.. vad ska man säga, det är klart en sjuttonåring inte kan ha stenkoll på vad lagen säger om marknadsföring, men då kanske man ska fråga en utomstående part som vet (Företaget man säljer reklam till räknas inte som en utomstående part). Ojojoj så fel det kan bli när man är liten! Sedan fick jag höra av en vän att fröken Bella även brukar blogga om sitt uteliv på kvällarna, då hon går ut på klubbar som enligt sig själva har 18-årrsgräns eller högre. Men inte när fröken bella är där alltså? Är inte det olagligt? Kan man inte förlora alkoholtillståndet för sånt? jajaja... Vi får väl se hur hela den här historien utvecklar sig.
För den som vill baka riktgt goda muffins kan jag förövrigt rekomendera en titt på baksidan av Ica:s sockerpaket. Världens bästa! Mums
Sisten i är en mört!
På tunnelbanan på väg hem från jobbet kände jag av en av svenskarnas (eller i alla fall Stockholmarnas) största rädslor. Det är nämligen så att de flesta av oss går omkring och är livrädda i princip från den stund vi lämnar hemmet (eller bilen, eftersom de flesta ser denna som en förlängning av sitt hem).
Mitt tåg mot Mörby var försenat och långsamt fylldes perrongen mer och mer i väntan på att tåget skulle anlända. När detta väl sker beger sig alla mot dörrarna, knuffas och skuffas, suckar otåligt mot de avstigande som hindrar påstigandet och hemfärden. Sedan knuffas och skuffas vi igen, alla måste vi på just detta tåg, vem vet när det kommer ett nytt? (Om fem minuter, men det har vi alla tydligen glömt). När alla sittplatser fyllts packar vi oss som sillar(trots att det fortfarande finns sittplatser kvar några vagnar fram), vi flåsar i varandras nackar, står mycket närmare än vi någonsin annars skulle få för oss att göra och när tåget startar kollapsar vi lite mot varandra. Så här står vi tills vi kommer till nästa station, då vi stackars svenskar måste trycka ihop oss ännu mer, för att göra plats åt de avstigande (detta moment kantas av en blandning av otåliga suckar och nervösa leenden) och sedan släppa ombord fler hemresande, fler än de som stigit av.
Ungefär en fjärdedel av passagerarna lyssnar på musik i iPod eller mp3-spelare, i ett desperat försök att få en falsk känsla av hemma i tryggheten. Trycket i vagnen lättar inte förrän vi når Tekniska, men fortfarande står många upp i brist på lediga sittplatser.
När vi sedan når Danderyd stiger nästan alla stackars hungriga, hemlängtande svenskar av, och som ett lämmeltåg beger vi oss mot trapporna. Här knuffas och skuffas vi igen, inte lika mycket som tidigare, men med samma motivation som ungar när någon skrikit 'Sisten i är en mört!', om än med mindre entusiasm. Ingen vill vara sist, man vill väl inte vara en mört? - Eller än väre, missa en buss och behöva vänta i evighetslånga sju minuter? Så vi alla pilar vidare mot våra bussar för att återigen ställas inför vår värsta rädsla,. 'O nej, tänk om jag måste sitta bredvid en främling!' (En främling som förmodligen bara bor ett stenkast ifrån en, vars barn går på samma skola som en själv). En efter en slinker vi in i bussen och sätter oss på varsitt tvåsäte. Vi är inte rädda att sätta våra väskor vid sidan av oss så att ingen kan sätta sig där. Helst hade vi tagit upp sätet framför, bakom och det på andra sidan gången också, men det törs vi inte riktigt. När en efter en stiger av bussen tänker de 'Puh! Jag klarade mig idag också!'. Ännu en dag har gått förbi och svensken har mött sin värsta rädsla, att komma någon annan nära (med nära menas närmare än 1 meter).
Jag mår illa när jag stiger av bussen. Inte för att jag tycker att alla runtom mig gjort fel, nej. Jag gjorde ju likadant! På bussen hem satte jag mig vid fönstret och satte min väska på sätet bredvid, för att inte bli störd när jag skrev det här. Mitt enda problem är att jag lätt blir åksjuk.
Mitt tåg mot Mörby var försenat och långsamt fylldes perrongen mer och mer i väntan på att tåget skulle anlända. När detta väl sker beger sig alla mot dörrarna, knuffas och skuffas, suckar otåligt mot de avstigande som hindrar påstigandet och hemfärden. Sedan knuffas och skuffas vi igen, alla måste vi på just detta tåg, vem vet när det kommer ett nytt? (Om fem minuter, men det har vi alla tydligen glömt). När alla sittplatser fyllts packar vi oss som sillar(trots att det fortfarande finns sittplatser kvar några vagnar fram), vi flåsar i varandras nackar, står mycket närmare än vi någonsin annars skulle få för oss att göra och när tåget startar kollapsar vi lite mot varandra. Så här står vi tills vi kommer till nästa station, då vi stackars svenskar måste trycka ihop oss ännu mer, för att göra plats åt de avstigande (detta moment kantas av en blandning av otåliga suckar och nervösa leenden) och sedan släppa ombord fler hemresande, fler än de som stigit av.
Ungefär en fjärdedel av passagerarna lyssnar på musik i iPod eller mp3-spelare, i ett desperat försök att få en falsk känsla av hemma i tryggheten. Trycket i vagnen lättar inte förrän vi når Tekniska, men fortfarande står många upp i brist på lediga sittplatser.
När vi sedan når Danderyd stiger nästan alla stackars hungriga, hemlängtande svenskar av, och som ett lämmeltåg beger vi oss mot trapporna. Här knuffas och skuffas vi igen, inte lika mycket som tidigare, men med samma motivation som ungar när någon skrikit 'Sisten i är en mört!', om än med mindre entusiasm. Ingen vill vara sist, man vill väl inte vara en mört? - Eller än väre, missa en buss och behöva vänta i evighetslånga sju minuter? Så vi alla pilar vidare mot våra bussar för att återigen ställas inför vår värsta rädsla,. 'O nej, tänk om jag måste sitta bredvid en främling!' (En främling som förmodligen bara bor ett stenkast ifrån en, vars barn går på samma skola som en själv). En efter en slinker vi in i bussen och sätter oss på varsitt tvåsäte. Vi är inte rädda att sätta våra väskor vid sidan av oss så att ingen kan sätta sig där. Helst hade vi tagit upp sätet framför, bakom och det på andra sidan gången också, men det törs vi inte riktigt. När en efter en stiger av bussen tänker de 'Puh! Jag klarade mig idag också!'. Ännu en dag har gått förbi och svensken har mött sin värsta rädsla, att komma någon annan nära (med nära menas närmare än 1 meter).
Jag mår illa när jag stiger av bussen. Inte för att jag tycker att alla runtom mig gjort fel, nej. Jag gjorde ju likadant! På bussen hem satte jag mig vid fönstret och satte min väska på sätet bredvid, för att inte bli störd när jag skrev det här. Mitt enda problem är att jag lätt blir åksjuk.
