Döden är alltid en oväntad gäst
Kollade igenom tidningen. Jag brukar inte läsa familjsidorna, men jag tittade lite idag. Plötsligt var det som om ett namn växte på sidan.
"Å herregud!" tänkte jag. "Den där kvinnan känner ju jag." När jag jobbade på hemtjänsten förra sommaren var jag hemma hos henne mist en gång om dagen. Jag har gett den kvinnan medicin, jag har hjälpt henne i säng och jag har lagat frukost åt henne. Jag minns fortfarande hur hon försökte få en att stanna lite längre, eftersom hon inte tyckte om att sitta ensam. Jag minns precis hur hon brukade låta.
Det känns alltid lika konstigt när någon bara inte finns längre. Allt det där som inte är fysiskt, vart tar det vägen? Vi människor är väl så inpräntade med vår fysiska värld, där allt kan mätas och vägas. Det går liksom inte att riktigt att begripa sig på det där andra. Tankarna och minnena som vi har. Visst, det handlar om elektriska impulser och kemiska ämnen, men det känns alltid så väldigt avlägset.
Jag hoppas hon dog med ett glas sherry i handen, det hade hon nog velat.
Kommentarer
Trackback
