CA88times12

I torsdags i förra veckan fick en lågstadielärare uppsöka sjukvård efter att en av hennes elever knäckt hennes näsben. Pojken skallade henne i ansiktet efter en dispyt angående regeln om inga-mössor-inomhus (ni alla känner säkert till denna mycket vedertagna skolregel). Pojken ville inte ta av sig mössan, till slut böjde sig läraren ned och tog av honom den, varpå han skallar henne så att näsbenet bryts och hon börjar blöda. 

Idag är läraren fortfarande sjukskriven (hon vill återhämta sig mer psykiskt innan hon kommer tillbaka till barnen), men pojken är i skolan. Han blev hämtad av en förälder efter händelsen i torsdags, men kom tillbaka till skolan på fredagen.

Nu kommer det sjuka (sitt ner för den här); Skolan har inte anmält händelsen till varken polisen eller socialen! Läraren har inte gjort detta då hon trodde att skolan skull göra det, skolan har inte gjort det eftersom rektorn är sjuk, men kommunens utvecklingsledare för barn med speciella behov säger att det inte ens har diskuterats. Lärarförbundets ordförande, Eva-Lis Sirén (äntligen en vettig människa) menar att det är självklart att skolan ska anmäla. Jag skulle inte kunna hålla med henne mer. Det här barnet har uppenbarligen ingen respekt för läraren som person eller auktoritet, och efter hans kraftiga reaktion på något så banalt som att man inte ska ha mössa inomhus kanske man borde undersöka om han har aggressionsproblem (sådant kan vara bra att upptäcka så tidigt som möjligt). men är det här ett unikt fall? Nej.

Lustigt nog (inte särskilt lustigt egentligen) talade några studenter som satt i närheten av mig på lunchen om det som är problemets tydligaste symptom.

De talade om alla dessa högljudda ungar, som verkar vara totalt omöjliga att få tyst på. Den ena sa samma som jag tänkte; "När jag gick i skolan var lärarna hårda och sa att vi skulle vara tysta på bussen, och det var vi". Så var det när jag gick i skolan också, visst vi var säkert inte tysta hela tiden, men vi var alltid väldigt noga med att försöka att inte göra fel. Vi tyckte nämligen att det var pinsamt när läraren skällde ut en, eftersom vi visste att hon oftast hade rätt (sedan fanns det undantagsfall som den gången en lärare drog ned en pojke från ett träd så han fick skrapsår på magen, bara för att man inte fick klättra i träden eftersom man kunde ramla ned och slå sig. Men det fallet är bara hörsägen i alla fall så det är ovidkommande.). Min poäng är att skolbarnen idag inte riktigt verkar respektera sina lärare. De ser inte läraren som n auktoritär person längre. Självklart hjälper det inte att slå barnen på fingrarna med linjaler, men någon förändring måste ske. Samma brist på respekt ser vi också hos unga inför polisen, hur annars kan man förklara rekordökningen av ungdomar som ringer in till larmcentralen med falska nödrop i USA. Eller de upprepade fallen av fejkbomber som hittas i Sverige, som det kostar polisen tusentals kronor att bara konstatera att det inte är något farligt. Vem får för sig att leka med polisen på det här sättet om inte en person som inte respekterar dem?

Respekten måste komma hemifrån, från föräldrarna, som måste se till att visa sina barn att man måste respektera allt och alla i ens närhet, både genom att säga det till barnen, men framför allt genom att visa det i form av att försöka göra ett gott exempel av sig själv.

När jag skulle gick till skolan när jag var liten, sa mamma till mig "Lyssna nu duktigt på läraren och gör som hon säger!".

Tack, mamma!