Sisten i är en mört!
På tunnelbanan på väg hem från jobbet kände jag av en av svenskarnas (eller i alla fall Stockholmarnas) största rädslor. Det är nämligen så att de flesta av oss går omkring och är livrädda i princip från den stund vi lämnar hemmet (eller bilen, eftersom de flesta ser denna som en förlängning av sitt hem).
Mitt tåg mot Mörby var försenat och långsamt fylldes perrongen mer och mer i väntan på att tåget skulle anlända. När detta väl sker beger sig alla mot dörrarna, knuffas och skuffas, suckar otåligt mot de avstigande som hindrar påstigandet och hemfärden. Sedan knuffas och skuffas vi igen, alla måste vi på just detta tåg, vem vet när det kommer ett nytt? (Om fem minuter, men det har vi alla tydligen glömt). När alla sittplatser fyllts packar vi oss som sillar(trots att det fortfarande finns sittplatser kvar några vagnar fram), vi flåsar i varandras nackar, står mycket närmare än vi någonsin annars skulle få för oss att göra och när tåget startar kollapsar vi lite mot varandra. Så här står vi tills vi kommer till nästa station, då vi stackars svenskar måste trycka ihop oss ännu mer, för att göra plats åt de avstigande (detta moment kantas av en blandning av otåliga suckar och nervösa leenden) och sedan släppa ombord fler hemresande, fler än de som stigit av.
Ungefär en fjärdedel av passagerarna lyssnar på musik i iPod eller mp3-spelare, i ett desperat försök att få en falsk känsla av hemma i tryggheten. Trycket i vagnen lättar inte förrän vi når Tekniska, men fortfarande står många upp i brist på lediga sittplatser.
När vi sedan når Danderyd stiger nästan alla stackars hungriga, hemlängtande svenskar av, och som ett lämmeltåg beger vi oss mot trapporna. Här knuffas och skuffas vi igen, inte lika mycket som tidigare, men med samma motivation som ungar när någon skrikit 'Sisten i är en mört!', om än med mindre entusiasm. Ingen vill vara sist, man vill väl inte vara en mört? - Eller än väre, missa en buss och behöva vänta i evighetslånga sju minuter? Så vi alla pilar vidare mot våra bussar för att återigen ställas inför vår värsta rädsla,. 'O nej, tänk om jag måste sitta bredvid en främling!' (En främling som förmodligen bara bor ett stenkast ifrån en, vars barn går på samma skola som en själv). En efter en slinker vi in i bussen och sätter oss på varsitt tvåsäte. Vi är inte rädda att sätta våra väskor vid sidan av oss så att ingen kan sätta sig där. Helst hade vi tagit upp sätet framför, bakom och det på andra sidan gången också, men det törs vi inte riktigt. När en efter en stiger av bussen tänker de 'Puh! Jag klarade mig idag också!'. Ännu en dag har gått förbi och svensken har mött sin värsta rädsla, att komma någon annan nära (med nära menas närmare än 1 meter).
Jag mår illa när jag stiger av bussen. Inte för att jag tycker att alla runtom mig gjort fel, nej. Jag gjorde ju likadant! På bussen hem satte jag mig vid fönstret och satte min väska på sätet bredvid, för att inte bli störd när jag skrev det här. Mitt enda problem är att jag lätt blir åksjuk.
Mitt tåg mot Mörby var försenat och långsamt fylldes perrongen mer och mer i väntan på att tåget skulle anlända. När detta väl sker beger sig alla mot dörrarna, knuffas och skuffas, suckar otåligt mot de avstigande som hindrar påstigandet och hemfärden. Sedan knuffas och skuffas vi igen, alla måste vi på just detta tåg, vem vet när det kommer ett nytt? (Om fem minuter, men det har vi alla tydligen glömt). När alla sittplatser fyllts packar vi oss som sillar(trots att det fortfarande finns sittplatser kvar några vagnar fram), vi flåsar i varandras nackar, står mycket närmare än vi någonsin annars skulle få för oss att göra och när tåget startar kollapsar vi lite mot varandra. Så här står vi tills vi kommer till nästa station, då vi stackars svenskar måste trycka ihop oss ännu mer, för att göra plats åt de avstigande (detta moment kantas av en blandning av otåliga suckar och nervösa leenden) och sedan släppa ombord fler hemresande, fler än de som stigit av.
Ungefär en fjärdedel av passagerarna lyssnar på musik i iPod eller mp3-spelare, i ett desperat försök att få en falsk känsla av hemma i tryggheten. Trycket i vagnen lättar inte förrän vi når Tekniska, men fortfarande står många upp i brist på lediga sittplatser.
När vi sedan når Danderyd stiger nästan alla stackars hungriga, hemlängtande svenskar av, och som ett lämmeltåg beger vi oss mot trapporna. Här knuffas och skuffas vi igen, inte lika mycket som tidigare, men med samma motivation som ungar när någon skrikit 'Sisten i är en mört!', om än med mindre entusiasm. Ingen vill vara sist, man vill väl inte vara en mört? - Eller än väre, missa en buss och behöva vänta i evighetslånga sju minuter? Så vi alla pilar vidare mot våra bussar för att återigen ställas inför vår värsta rädsla,. 'O nej, tänk om jag måste sitta bredvid en främling!' (En främling som förmodligen bara bor ett stenkast ifrån en, vars barn går på samma skola som en själv). En efter en slinker vi in i bussen och sätter oss på varsitt tvåsäte. Vi är inte rädda att sätta våra väskor vid sidan av oss så att ingen kan sätta sig där. Helst hade vi tagit upp sätet framför, bakom och det på andra sidan gången också, men det törs vi inte riktigt. När en efter en stiger av bussen tänker de 'Puh! Jag klarade mig idag också!'. Ännu en dag har gått förbi och svensken har mött sin värsta rädsla, att komma någon annan nära (med nära menas närmare än 1 meter).
Jag mår illa när jag stiger av bussen. Inte för att jag tycker att alla runtom mig gjort fel, nej. Jag gjorde ju likadant! På bussen hem satte jag mig vid fönstret och satte min väska på sätet bredvid, för att inte bli störd när jag skrev det här. Mitt enda problem är att jag lätt blir åksjuk.
Kommentarer
Trackback
