CA88times12

Nu sitter jag här ensam i köket igen, övergiven av min pojkvän som ska jobba med ett jobb som jag lite avundsjukt undrar varför jag aldrig blivit tilldelad att sköta. Jag har hållit på med det här lika länge som han och jag har i flera lägen bevisat att jag har ett bättre öra med större känslighet för mellanregistret än vad han har. Men nej, det är klart, lilla Emma kan man ju skita i, för hon är ju tjej. 

Är det inte bra märkligt, att när en kille ser till att visa att han kan något, då heter det att han är "hungrig" eller "visar framfötterna", han möts med leenden och en klapp på axeln. När man som tjej gör samma sak, då heter det istället att man är "inte tillräckligt ödmjuk" eller varför inte bara "bitchig" (det senare uttalas oftast av manliga kollegor som står ungefär lika i rang och nu känner sig hotade). Varför får inte vi tjejer vara bra?

När tjejerna började få bättre betygssnitt än killarna då fick också höga betyg än ny innebörd. Från att ha varit något töntigt, blev det istället något tjejjigt (värre än töntigt då eller?). Plötsligt blev höga betyg något som skulle förknippas med kvinnor som ett ideal. Nu skulle vi inte längre vara söta och smala längre, nej nu ska vi lyckas få högsta betyg i alla ämnen också (utan att för den sakens skull någonsin tala öppet på en lektion eller ha högre betyg än våra pojkvänner). Höga betyg blev ett till måste på den redan oändliga listan. Så i skolan får vi var duktiga (inom vissa gränser), men det finns fortfarande några områden där vi definitivt inte får visa vad vi kan. 

Som musiker vet jag inte hur många gånger jag fått höra att jag är jättebra, speciellt eftersom jag är tjej. Som om det faktum att jag föddes utan penis skulle vara ett handikapp inom musiken. Då vill jag svara att "jo, jag är jävligt bra, särskilt eftersom jag alltid har haft press att hålla mitt betygsnitt på minst 75% A och dessutom städat, tvättat, diskat och lagat mat hemma." Där har vi mitt handikapp som kvinna. Jag har inte mött en enda kille som förväntats göra lika mycket hushållsuppgifter som den genomsnittliga tjejjen. Men skulle jag säga något sånt här, ja då blir jag ju bitchig igen, då är jag gnällig och det är ju ungefär det osexigaste en kvinna kan vara. 

Så hur ska man vara då, söt, snäll och foglig? Kåt, glad och tacksam (som de så utmärkt uttrycker det i Gifta par)? Det är jävligt svårt att veta, när alla män i de där idiotiska "undersökningarna" som alla tjejtidningar gör, säger att de vill ha intelligenta, roliga kvinnor. Det blir ju lite svårt, eftersom så fort en kvinna är intelligent eller har talang, så blir hon fantastiskt tråkig och ointressant i alla killars ögon. Hur mycket hon än skämtar så uppfattas hon som arrogant eller manhaftig. Och när en kvinna är rolig, ja det är väl möjligtvis en jävligt blåst kvinna, som är rolig att skratta åt.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här, annat än att det är en långt ifrån jämlik värld vi lever i. Män trycks åt alla möjliga håll, antingen kallas de omanliga eller så är de skitstövlar. Och vi kvinnor, vi kallas ingenting. Ingen vågar öppet tala om vad vi är, för det vore ju sexistiskt. Men det här är vad vi är: Bitchiga ragator och blåsta bimbos.