CA88times12

Jag känner mig ganska nere just nu. Det känns som om allt jag säger och gör blir fel. Under samtalet med K häromdagen grät jag bland annat över att det känns skitigt att flera av mina klasskamrater har bett andra att lägga bas på deras produktioner. Ingen har bett mig, jag är den enda som har bas som huvudinstrument. Hur ska man tolka det, liksom? Idag, när en kille i klassen var på väg in till en tjej för att lägga bas till henne, så sa han det underbaraste mina öron kunde få höra just då; "Men, Emma, borde inte du lägga basen istället?". Jag blev så glad och rörd att jag nästan fick tårar i ögonen. Allt blev liksom tjockt och dimmigt runt om mig och det kändes som vår och sommar på samma gång, jag kunde nästan se fjärilarna som fladdrade runt omkring mig. Jag minns inte vad jag svarade. Jag tror jag mumlade nåt i stil med "tjaa.. jag vet inte, jag ska lägga min gitarr nu i alla fall". Jag kanske förstörde för mig själv genom att inte säga "jo, det borde jag ju, säg det till henne", men sån vill jag inte vara och jag tror inte att någon annan vill att jag ska vara så heller. Jag försöker att vara så som andra vill att jag ska vara, men hur mycket ska man egentligen anpassa sig? Hur mycket kan jag dra ned "Emma-regeln" och fortfarande vara jag?