Jazzen kommer aldrig dö.
Sitter här och lyssnar på Take five med the Dave Brubeck quartet från 1961 på Youtube. Riktigt mysig låt. Minns den gången lille Simon sa till mig att det inte finns något sådant som femtakt. Ja, han var lite rolig på den tiden innan han blev ödmjuk. Eller ska vi kanske i ärlighetens namn säga lite mindre skitstövelaktig...
Det är så mysigt med musik. Lollos svägerska sa till mig att hon inte lyssnar på musik när hon tränar, för det tar bort upplevelsen (exempelvis när man joggar i skogen och så). Jag är ju helt tvärtom, jag kan inte träna utan musik, då kommer jag i fel takt och lägger av så fort jag blir andfådd. Jag behöver ha lite pump i öronen som peppar mig. Jag antar att vi alla är lite olika när det gäller sådant där. Sen minns jag en tjej som är 16 nu, men som tioåring uttalade hon orden "nej jag tycker inte om musik" när jag frågade om hon ville lyssna på radio. Hon tyckte inte om musik. ALLS!!!!!! Herregud vilken konstig unge. Jag hoppas för hennes skull att hon ändrat sig på den punkten. Jag har inte träffat henne på ganska många år nu. Och sist var hon nog fortfarande ganska konstig vill jag minnas...
Nu lyssnar jag på en inspelning av Take five från 1986 med George Benson. Lite mer gitarr blir det ju naturligtvis i denna inspelning. Många jazzmusiker verkar inte riktigt ha greppat det där med att gitarren ska höras. De mixar ner den och så hörs den bara i solorna. Jag vet inte om det är gitarristernas kompteknik eller ljudteknikerna det är fel på, men bra blir det då inte. Jag har aldrig förstått meningen med att ha ett instrument på scen, men inte låta det höras. Tumregel: Om du blundar och inte hör ett instrument så ska det upp i mixningen. Om det då innebär att det blir för hög volym på detta instrument i solon får man sänka det då. Är det för lågt på mixerbordet går det ju inte att höja på scen, men det går alltid att sänka på scen.
Ska ta och lyssna lite på Josie nu, min första riktiga bekantskap inom jazzen. Where gonna break out the hats and hooters when Josie comes home...
Det är så mysigt med musik. Lollos svägerska sa till mig att hon inte lyssnar på musik när hon tränar, för det tar bort upplevelsen (exempelvis när man joggar i skogen och så). Jag är ju helt tvärtom, jag kan inte träna utan musik, då kommer jag i fel takt och lägger av så fort jag blir andfådd. Jag behöver ha lite pump i öronen som peppar mig. Jag antar att vi alla är lite olika när det gäller sådant där. Sen minns jag en tjej som är 16 nu, men som tioåring uttalade hon orden "nej jag tycker inte om musik" när jag frågade om hon ville lyssna på radio. Hon tyckte inte om musik. ALLS!!!!!! Herregud vilken konstig unge. Jag hoppas för hennes skull att hon ändrat sig på den punkten. Jag har inte träffat henne på ganska många år nu. Och sist var hon nog fortfarande ganska konstig vill jag minnas...
Nu lyssnar jag på en inspelning av Take five från 1986 med George Benson. Lite mer gitarr blir det ju naturligtvis i denna inspelning. Många jazzmusiker verkar inte riktigt ha greppat det där med att gitarren ska höras. De mixar ner den och så hörs den bara i solorna. Jag vet inte om det är gitarristernas kompteknik eller ljudteknikerna det är fel på, men bra blir det då inte. Jag har aldrig förstått meningen med att ha ett instrument på scen, men inte låta det höras. Tumregel: Om du blundar och inte hör ett instrument så ska det upp i mixningen. Om det då innebär att det blir för hög volym på detta instrument i solon får man sänka det då. Är det för lågt på mixerbordet går det ju inte att höja på scen, men det går alltid att sänka på scen.
Ska ta och lyssna lite på Josie nu, min första riktiga bekantskap inom jazzen. Where gonna break out the hats and hooters when Josie comes home...
Kommentarer
Trackback
