CA88times12

Slutsats av iförrgår kväll; lappleken är en väldigt intressant lek, inte så mycket på grund av vad folk svarar på de frågor de får, utan mest på grund av hur man reagerar på de frågor som ställs en, samt vem som skrivit vad. Jessica körde på intensivmetoden, skrev lapparna med vänsterhanden för att vi inte skulle känna igen dem (vilket inte var något vidare effektivt eftersom ingen annan skrev med vänster hand) och hymlade inte med att hon försökte kugga Daisy. Valbuken var mycket ensidig (om vi säger så) i sitt frågoval, men fick panik när hon fick en av sina egna frågor. Efter varje fråga besvarad mot Daisys vilja knycklades lappen noga ihop (till alla andras förtret eftersom man ju vill återanvända frågorna!) och slängdes i skålen med avklarade lappar. Så roligt som man hade åt Daisys besvärade uttryck har jag inte haft på länge! Mimmi höll sig ganska lugn. Lagom tråkiga frågor blandat med sådana som var direkt riktade till valbuken underhöll oss, men allra roligast (jobbigast) blev det när Mimmi lekte säga-A-men-inte-B-leken. Då satt vi och pressade henne i säkert 15 minuter utan att få fram något av större vikt annat än "Det är ganska abstrakt...". Retorisk? My ass!
Att Max kom in och utspringande med oklanderlig tajming var ju perfekt!
Den egentliga anledningen till uppsamlingen hos Mimmi och resultatet av detta fenomen tänker jag inte dryfta, utan låter Jessica stå för den diskussionen.
Igår blev jag glad när jag var inne på facebook och fann gruppen "Vi som är födda på 80-talet" där en lång lista hjälpte mitt barnaliv att passera i revy framför mina ögon. Låtar och artister man inte visste att man kom ihåg som Blümchen, Coolio, Macarena, Bailando, Hanson, Emilia gjorde sig till minnes, så väl som svenssonsvensson, 24 karat, Jul i Kapernaum och tippen. Underbart var minnet av hur folk satte spelkort i cykelekrarna för att få cykeln att "brumma" när man cyklade, buffaloskorna och jazzbyxorna som vissa verkade leva i, fruit of the loom och championströjorna som var så livsviktiga för överlevnad på skolgården. Där fanns minnen av hur man pantade burkar för att köpa hubbabubba och den tiden då svarta tavlan var grön, innan den byttes ut mot en vit whiteboard (till alla stackars lärares förtret som plötsligt fick sämre handstil än en ettagluttare). Härliga tider. Härliga tider.
Och en stackars ensam frireligiös sjuksköterska som sa att facebook korrumperar ungdomen... ack ack vad visste hon? Jag har aldrig känt mig som en del av något så stort som just då. Jag är 80-talist, javisst och jag ska ha chicken tonight! Chicken tonight!