Att vänta eller inte vänta
När man sitter där i vintermörkret, höstrusket och vårblasket och tänker på sommaren, då glömmer man liksom bort att hälften av sommarens dagar går åt till att vänta. Vänta på solen, vänta på båten, vänta i telefonköer (som är dubbelt så långa eftersom alla är på semester, och för att inte tala om vänta på kaffet. I förrgår var jag Jess o Marie på Nationalmuseum för att kolla in lust och last. Jag vet inte om jag nämnde det då, men jag var där nån gång i höstas och både jag och pappa stod och dog när det tog en evighet att få tre koppar kaffe. När kökspojken stod o drack öl fullt synlig i köket trodde vi att det var nåt sorts skämt.
Häromdagen fick vi i alla fall veta att restaurangen o muséet inte hör ihop, utan drivs separat, kanske skulle det vara bättre om det inte vore så? Maken till långsam personal får man ju leta efter. Så jäkla synd, för det är en så sjukt fin lokal att luncha eller fika i.
Kommentarer
Trackback
